Me+You - Kapitel 38

"Vad är det All?" Viskade han. Han fick inte ett svar från mig utan han tittade åt det hållet jag kollade mot.
Mitt hem. Eller hem och hem. Det var det huset jag hade bott i tills några månader sedan. Huset jag hade växt upp i. Huset där jag både hade skrattat och gråttit.
"Kom vi går.. Jag vet att du inte vill vara här" Sa Justin och drog åt mig min hand. Men jag drog tillbaka den och började gå mot huset bestämt. Jag ville prata allvar med min egna mamma och pappa. Det som brukade vara de som gjorde det. Men det var då.





Med en smidig rörelse tryckte jag på ringklockan och tog ett steg bakåt och vände mig om och såg att Justin stod precis bakom mig.
Sedan öppnades dörren. Det första jag såg var mammas chockade min och sedan pappa som kom upp bakom henne och såg nästan lika chockad ut. De sa inget utan jag fick börja.
"Mamma, pappa. Hej" Sa jag stelt och de såg nervösa ut.
Pappa harklade sig och bakade ett steg. "Allison och Justin.. Kliv in!" Mamma makade på sig och jag och Justin klev in.
Det luktade som vanligt "hemma" Den kaffelukten blandat med diskmedel. Jag andades in lukten medans vi tog av oss våra ytterkläder och klev in i vardagsrummet och satte oss i de vita sofforna.
"Så Allison...Vad har du haft för dig?" Undrade pappa medans mamma kom in med kaffe och bullar. Hon gav mig och Justin varsin kopp.
"Ja ni...Mycket kan man säga. Varför har ni inte hört av er?" Frågade jag allvarligt och pappa satte kaffet i halsen och började hosta. Mamma klappade honom på ryggen medans hon log stelt mot mig och Justin.
"Ja du Allison...Det var väl lite för ditt egna bästa kan man säga" Sa mamma nervöst. Jag tog en till klunk ur kaffet och tänkte.
"Vill ni inte ha något med mig och göra?"
Mamma och pappa stenade till och bytte sittställning i soffan.
"Jo men...Började pappa. "Du vet att det är för ditt bästa..."Sa han och jag reste mig hastigt ur soffan. Mamma hoppade bakåt.
"Säg bara som det är!" Skrek jag.
"Henry jag visste att det skulle bli såhär! Jag visste det!" Skrek mamma till pappa. Justin såg nu väldigt förrvirad ut nu och satt tyst och tittade mellan mig, mamma och pappa.
Pappa satte nu ner koppen på bordet och stirrade på mig.
"Allison. Du skapar bara problem. Vi vill inte ha något med dig att göra. Okej?" Sa han stelt och det kändes som ett hårt slag i magen. Inte ha mig...... Jag reste mig upp med en hastig rörelse och bara gick ut. Justin följde efter mig utan att säga något och jag lämnade mamma och pappa. Det var den sista gången jag såg de.
"Är allt okej All?" Frågade Justin mig. Jag nickade och blinkade några gånger hårt för att hålla in tårarna. Jag satt på Justins säng och han satt bredvid mig och klappade mig försiktigt på ryggen.
"Jag ser på dig att det inte är okej" Då brast allt och tårarna började rinna längs kinderna. Justin såg det och la nu en mjuk arm runt mina axlar och drog mig tätt intill honom. Han vara verkligen allt....
NÄSTA DAG
"Är ni redo!?" Skrek Ryan Good och alla skrek tillbaka att de var taggade till tusen. Själv satt jag och Justin i bussen och höll varandra i handen.
Tidigare hade Justin presenterat mig för alla i hans crew. Mama Jan, Alfredo, Kenny och resten av dansarna. Pattie var också där men hon hade jag ju redan träffat.
Sen reste sig alla och gick ut ur bussen, men jag och Justin satt kvar och tittade på alla som skuttade ur bussen och skrek. När de kom ut hörde man en massa tjejer skrika, fansen. Hur skulle de reagera när jag kom ut med Justin? En tjej som höll Justin i handen? Eller skulle han släppa min hand?
"Kommer du?" Sa Justin och drog upp mig ur sättet. Jag tvekade lite innan vi började gå.
"Justin...Är du verkligen säker? Fansen kommer bli galna om vi kommer ut tillsammans. Jag kan gå ut fem minuter efter di..." Justin skakade på huvudet och la sina händer runt mitt huvud och tittade mig rakt i ögonen, jag kände hur mitt hår på armarna ställde sig rakt upp.
"Allison...Jag har aldrig varit säkrare i hela mitt liv. Jag älskar ju dig och vill vara med dig förresten av mitt liv."
Sen kysste han mig försiktigt på läpparna och jag upplevde något jag aldrig känt förrut.
Jag var kär.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0